Nostalgisöndag – Vi lever i en annan stad

Vi lever i en annan stad, vi lever i en annan värld

Skateboardåkarna förändrar staden, arkitekturen och dess betydelse. Iain Borden ser ett tyst krig om cementen, Lance Mountain önskar att han kunde skejta handfatet och Jacob Söderqvist ser möjligheterna i snö.

Jobby var G-spots guldgosse, innan han försvann från skatescenen. Han skejtar inte längre. Men han ”har det i hjärtat.”

– Jag är skate. Jag tänker skate. Ser jag något ställe tänker jag ”det skulle vara grymt att göra det tricket där, det tricket där”, säger han. Jag kör budbil nu och hela Stockholm är mitt kontor. Jag ser alla nya spots från min bil. Då ringer jag Andreas eller Ricky.Trots att det var flera år sedan han slutade åka har hans bild av Stockholm – av alla städer – förändrats för alltid.

Vanliga svennar kollar hur högt det nya huset i kvarteret ska bli. Skateråttan kollar efter hur de planerat trottoaren, hur trappan ner från garaget ser ut. Tanterna bestämmer möte vid Kulturhuset på Sergelstorg. Skateungarna vid Manual-plattån. Iain Borden har skrivit den första stora avhandlingen någonsin om skateboard och arkitektur. Han bor i England och har skejtat sedan 1978, För tio år sedan tog han med sig sin skateboard till Oxford University och började skriva. ”Architecture is not an object but a process, not a thing but a flow, not an abstract but a lived thougth” skriver han. Arkitektur är inte bara hus, fyrkantiga klossar

som tillsammans utgör ett mönster som är en stad. Arkitektur innefattar också människorna, slitaget, användning, mötet, upplevelse, tid, rytm och action, menar han. Skateboarden, som i sig själv en väldigt enkel konstruktion, skapar tillsammans med åkaren en helt ny stad. En tom pool var helt meningslös innan Dog Townskejtarna bröt sig in och fyllde den med ny mening. Gigantiska fullpipes i Arizonas öken var bara avfall innan skejtarna hittade på en ny funktion. Enligt Iain Borden är det också början på en konflikt.Husägarna vill inte utvidga meningen med räcket längst trappan, de vill att det ska fortsätta vara ett stöd och inte ett spot. Genom att hela tiden leta nya platser och kämpa för att behålla dem har skejtarna blivit en gerilla. Kriget handlar om rätten att definiera. Och åkarna är utnumrerade med tusentals. I mitten av 70-talet började skateparkerna växa fram

som svampar ur den kaliforniska sanden. Det var de första konstruktionerna som byggdes med skejtarnas rörelse i åtanke. Borden beskriver det så här: ”Verticals, curves, symmetries, projections, transitions and so forth are brought to life, no longer static objects or formal qualities but now propulsive elements, the skate becoming like the metal ball propelled between the accelerative cushions, roundels and flippers of a pinball machine. All takes this place in the course of an event, the movement of the skater: as a result all three projectors of space – body, tool, architecture – are erased and reproduced.”

När street växte fram under 80- och 90-talet, förändrades förhållandet till arkitekturen ännu en gång. ”Responding to the possibilities of everyday architecture, the new street skateboarding appropriates any element in the urban landscape, seeking to use the meaningless, zero degree modernism of the new town and city centres as places to assert new meanings and actions. Skateboarders create new edits of the city,rethinking architecture as a set discrete features and elements, and recomposing it through new speeds, spaces and times during their run through the city.” När du åker skateboard skapar du ”nya versioner av staden” menar Iain Borden. Och åkaren lämnar inte grandiosa monument efter sig, som krigsherrar på rövarstråt eller multinationella kedjor i erövrartagen. Skateboardåkaren ”rekonceptualiserar arkitekturen” i stunden, för att det är roligt – inte för att äga eller ta över. Det enda fysiska spår Iain Borden har hittat är skrapmärken. I dem ser han skateboardåkningens kritik mot samtiden och den rådande livsstilen. Många håller med honom – fast utan att använda Bordens akademiska engelska eller ens bry sig om hans älsklingsfilosof, Henri Lefebvre. Lance Mountain vaknar upp varje morgon, går in i sitt ”master bathroom”, böjer sig för att tvätta sig i ansiktet – och förvånas alltid av tanken på hur mäktigt det vore att skejta handfatet.

Chad Muska har återvänt till sina barndomspots i Arizona och upptäckt dem på nytt. – Man fattade inte ens att man kunde göra ’shit like that back in the day’. När jag var liten brukade jag olla mellan picknickborden och ut på gräset. Nu ser man ett perfekt roof gap. Det finns alltid de spots du minns, och nu kan du se dem igen.

Text: Johanna Hallin

Foto: Anders Neuman, Nils Svensson, James Holm, Klas Rikard Karlsson

Ursprungligen publicerat i Transition #2 2003